skrivartuva.blogg.se

Jag packar snabbt ihop mina olika skolböcker i min redan tunga axelväska och hänger den över axeln. Elsa dyker snabbt upp vid min sida och börjar prata med sin blänkande svarta väska i handen.
"Jag och Mira ska hem till Jessi. Hänger du med?" frågar hon och tittar förhoppningsfullt. Samtidigt sluter både Mira och Jessi upp vid vår sida.
"Kom igen, Tuva! Jag har ett par saker att berätta", meddelar Jessi. "Om hästar", lägger hon till.
Jag suckar och ler.
"Tjata inte så mycket! Självklart följer jag med! Men jag ska bara titta till gubben på vägen." Mira himlar med ögonen.
"Ni och era hästar! Jag griper er inte", säger hon och rynkar på näsan.
"Griper?", skojade Jessi. "Jag griper dig inte."
Mira räcker ut tungan åt henne och knuffar till henne med armbågen.
"Asså, Mira, du bor faktiskt på en hästö. Jag fattar inte hur du orkar cykla och gå överallt", påpekar jag.
Mira struntar i mig och börjar gå mot cyklarna. En svart, en rosa och två röda. Jag leder ut den svarta och kommer upp i den hårda plastsadeln först av alla.
"Försten till stallet!", ropar jag och sätter iväg mot hästcentret. Rådsmannen hejar på mig när jag susar förbi och jag vinkar till svar.
Elsa cyklar strax bakom mig på sin rosa cykel. Bakom henne åker Jessi och Mira och pladdrar för fullt.
Jag cyklar så snabbt jag kan mot stallet. Varenda dag i skolan längtar jag efter att få umgås med min älskade Dreamdancer.
Ännu ligger det inte snö på fälten. Gräset är bara fruset och tråkigt. Jag längtar tills den vita massan lägger sig - jag och Dream tar alltid underbara ridturer i snöfallet.

Stallet är varmt och ljudet av prasslet i halmen och malande käkar gör mig genast lugn. Jag går sakta fram till boxen med min hingsts namn på med händerna nerkörda i jackfickorna.
"Hej älskade gubbe", viskar jag och pussar honom på mulen när han dyker upp med huvudet från hönätet. "Har din dag varit bra?"
Som svar frustar min vackra isabellskäck, lägger huvudet till min kind i ett ögonblick och återgår sedan hönätet. Nog med gulligull.
Jessi och Elsa hjälper mig att mocka i stallet efter att de också hälsat på sina hästar Babyheart och Lionking medan Mira står ute och muttrar något om stinkande hästar - men vid det här laget har vi vant oss med hennes försök att retas.
En halvtimma senare är vi klara med de nödvändiga stallsysslorna och kan bege oss till Jessis hus, beläget i Moorland. Det blir en hel del resande för oss varje dag, men Mira har det faktiskt längst - hon bor i Jarlaheim men går i skolan i Silvergladebyn bara för att kunna vara med oss. När bron lagats hade hennes föräldrar bestämt sig för att flytta till den gamla, gråa staden av sten.

Jessis hus är hemtrevligt och luktar alltid gott av parfym och blommor. Tapeterna i hennes rum förestället gulliga rosor, hon har en röd mysig matta och världens mjukaste och skönaste säng. Det är ett väldigt bra rum att umgås med kompisar i.
Vi kastar oss upp i sängen alla fyra. Jag passar på att sno åt mig tre av Jessis jättemånga kuddar och lutar mig bekvämt tillbaka. Tur att hon har en våningssäng, trots att hon sover ensam i rummet, så att vi alla har varsitt hörn med ryggstöd.
"Vad var det du skulle berätta?", frågar Elsa nyfiket. "Om hästar."
Först ser Jessi alldeles förvirrad ut, men sedan lutar hon sig tillbaka och tar ett djupt andetag. Hon väntar ett litet tag, sveper med blicken över våra förväntansfulla ansikten och börjar sedan med läskig, hemsk röst:
"Det var en gång.. En gammal häxa, i en mörk, mörk skog.."
"Jess!" skriker jag. "Lägg av! Berätta!"
Min kompis suckar och himlar med ögonen, men blir sedan allvarlig.
"Igår när jag var ute och red Bebis träffade jag en kvinna, hon bor i Silvergladebyn tror jag, som var utrustad med rep, en säck med lite hö och annat."
"Rep? Vad skulle hon med rep och hö till? Att mata sin häst på vägen med?", undrade Mira.
"Nej, hennes häst såg inte ut att behöva mer mat förresten", fnissade Jessi. "I alla fall, jag frågade vad hon höll på med. Först verkade hon inte vilja säga, men tillslut lyckades jag klämma ur henne historien. Tydligen ska det ha fötts ett föl av ett sto som var på rymmen i ett helt år. De har hittat stoet, hon står faktiskt här i Moorland, men åringen är fortfarande lös. Därför har en massa människor gått ut och letat efter hästen."
"Men varför är så många intresserade av att leta? De kommer ju ändå att lämna tillbaka hästen till ägaren. Det är inte alla här på Jorvik som skulle göra det bara för att göra ägaren en tjänst", undrar jag och rynkar pannan. Det verkade konstigt.
"Man får behålla hästen om man hittar den", svarar Jessi.
"Men då måste vi ju hitta den först!", säger Elsa och smäller ihop händerna. "Mira behöver ju en häst så.." Mira kör armbågen i sidan på henne och gör en grimas. "Aldrig."
"Men det är faktiskt en bra idé! Jag skulle tycka om att tämja en vildhäst och få den att älska mig", drömmer Jessi och suckar. "Kan vi inte rida ut och leta?"
Själv sitter jag tyst, försjunken i tankar om åringen. Utanför börjar snöflingorna sakta att falla genom luften.