Vilda ritter och skumma brev


Den här skrev jag väldigt fort för ungefär en vecka sedan. Feedback uppskattas! 

Natta letade envist efter kvarvarande höstrån efter lunchhöet när jag drog det sista draget med ryktborsten. Jag tog ett steg tillbaka och betraktade belåtet mitt verk. Stoets päls glänste som fjädrarna på en korp.
Jag hade tillbringat dagen med att hjälpa till i Nya Hillcrest-stallet och skulle återvända till Vingården. På Natta skulle ritten knappast ta mer än fyrtiofem minuter - hennes absoluta favoritsysselsättning var att springa snabbt som vinden.
   Stoet vippade irriterat på öronen när jag lade på den tunga sadeln, men rörde inte en min när jag spände sadelgjorden ett par hål. Jag berömde henne och gick för att hämta tränset.
   "Tuva! Vänta!" Nathalie, föreståndare till stallet, kom skyndande med stora kliv. Jag hängde tränset över armen och värmde bettet med ena handen.
   "Jag skulle behöva hjälp med en sak till", mumlade Nathalie och kastade en blick bakom ryggen för att leta efter åhörare. Inte en själ syntes till.
   "Ta det här till Pamela i Månskäreby. Det är brådskande." Hon räckte mig ett vitt kuvert utan märkning. "Och för allt vad du gör, stanna inte för att prata med någon. Förstår du? Inte ens din allra bästa vän får veta någonting om det här!"
Jag nickade stumt och kramade kuvertet med min lediga hand. Nathalie gav mig en tacksam blick och gick därifrån, som om inget hänt.
   Jag tränsade Natta med darriga, men kvicka, rörelser och ledde ut henne på stallplanen. Hennes välkända rörelser lyckades lugna mig en aning när vi skrittade uppför backen mot Nya Hillcrest, men jag spanade mig hela tiden över axeln för att kolla efter förföljare.
   Frågorna snurrade i huvudet på mig. Vad fanns i det vita kuvertet? Varför verkade Nathalie så uppskrämd? Och den största frågan av dem alla - vem var det som skulle vilja ha tag i meddelandet?
   Jag red förbi staden utan att titta på någon. När Ricky kom springandes och tjoade en hälsning låtsades jag inte höra och fäste blicken på en liten fläck smuts på mina ridbyxor.
   När vi passerat staden tillät jag mig att slappna av lite. Natta hade känt av min sinnesstämning och trippade nervöst. Jag klappade henne på halsen och mumlade i ett försök att vara lugnande. Min röst lät pipig och nervös och hade inte någon lugnande effekt på stoet alls.
   Dimmorna från Spegelträsket omslöt oss. Rädslan skickade kalla kårar utmed min ryggrad. Natta hade slutat takta runt, men tittade sig fortfarande omkring med spetsade öron och stirriga ögon.
   Jag skulle precis trycka till med benen för att be om trav när en gren knäcktes av någonstans till vänster om oss. Natta kastade sig framåt i fyrsprång utan att jag hann reagera.
   Stigen vi följde, broar och stockar susade fram under Nattas hovar. Omgivningen suddades ut i fartvinden. Ändå gjorde jag inga försök till att sakta av - jag var precis lika rädd som mitt stackars, nattsvarta sto. Vad hade Nathalie utsatt oss för egentligen? Tänk om vi aldrig kom fram till Månskärebyn? Tänk om den där skummisen i buskarna fick tag i oss, vad skulle jag göra då? Jag tryckte benen mot Nattas pumpande sidor och knep ihop ögonen mot fartvinden.
   När jag öppnade ögonen igen hade Natta saktat av till trav utan att jag märkt det. Hennes hals var lockig av svett och hon andades ansträngt. Jag rätade på mig i sadeln och tittade upp. Tårar av lättnad steg i mina ögon när jag fick se de första husen i byn.
Jag satte mig lite tyngre i sadeln och Natta saktade tacksamt av till skritt. Jag kände innanför jackan - kuvertet fanns fortfarande kvar i en liten ficka.
Natta skrittade trött fram till Pamelas mysiga, välskötta hus. Jag gled ur sadeln, kontrollerade att ingen var i närheten och räckte över kuvertet till Pamela.
   "Från Nathalie", meddelade jag. Det kändes som om knäna skulle ge vika under mig och jag tog stöd mot min stolta, men just nu utmattade, springare.
   Pamela nickade allvarligt innan hon tog i mig i sina armar och gav mig en lång, honungsdoftande kram.

 
Kommentarer
Linnea Silentstar

Jättebra!👏🏼

Svar: Tack så jättemycket fina du!
skrivartuva.blogg.se

2016-01-12 | 18:55:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: