skrivartuva.blogg.se

Dream dansar fram under mig, trots att jag skrittar på helt långa tyglar. Snön singlar ner genom luften och kylan biter mig i kinderna. Dinodalen är verkligen kall.
Jag lägger mina handskbeklädda händer under hingstens tjocka man och suckar när värmen börjar sprida sig till mina stackars frusna fingrar.
"Du ska vara glad för att jag lät bli att raka dig nu", viskar jag och andas in den härliga doften av häst. Dream frustar och verkar hålla med - både om det där med vinterpälsen och att han doftar bättre än schampo eller nybakta bullar. Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden, även om det stramar i mitt alldeles för kalla ansikte.
För att få upp värmen lite bestämmer jag mig för att det är dags att trava. Sadeln hade jag lämnat hemma för värmens skull.
Min älskade häst travar takfast fram på den snötäckta vägen påväg mot Nanom och Sedna. Jag kan aldrig få nog av de där två urgulliga fjordingarna.

Med en välbelåten suck, en kopp varm choklad och inlindad i en mysig, stickig filt slår jag mig ned framför datorn och startar den. Apparaten kommer igång med en protest.
Jag klickar mig in på Jorvik Gazette, som även har en webbsida förutom tidningen, och skriver in "vildhäst" i sökrutan. Genast kommer en artikel om fölet upp.

"Den 28 november kunde det sedan ett år tillbaka förrymda stoet Sunset fångas in i skogen Hollow Woods. Det skimmelfärgade stoet ska ha haft ett snövitt föl vid sin sida, men det försvann när de fångat det uppstissade stoet. Infångarna heter James och Carney, bosatta i Fort Pinta och Silverglades Hästsportcenter.
Det går en legend om att var hundrade år så föds ett snövitt föl med speciella magiska egenskaper. Vad dessa egenskaper är för några är okänt, men många har känt sig kallade att söka efter fakta. Även många på Jorvik har gett sig ut för att leta efter fölet - lyckas man fånga det får man behålla det, säger Sunsets ägare Thomas Moorland. Vi bestämde tid med Thomas för en intervju.
Hur kändes det när du upptäckte att ditt prisade hoppsto Sunset var borta?
-Jag var helt förkrossad, säger Thomas Moorland. Jag.."

Jag slutar läsa och lutar mig tillbaka i den röda kontorsstolen. Magiska egenskaper?
Plötsligt föds en idé i min trötta hjärna. Jag sätter ned den halvt urdruckna koppen med choklad och kastar av mig filten.
Snart cyklar jag i rasande fart med jackan halvöppen mot stallet. Mamma ropar efter mig att middagen snart är klar, men jag struntar i henne och trampar ännu fortare. Det handlar om sekunder.
Jag slirar över den ishala bron och cyklar det fortaste jag kan uppför den jobbiga backen. Mina desperata lungor får mig att flämta efter luft av ansträngningen.
Istället för att svänga åt stallet cyklar jag rakt fram, bromsar in så att det stänker om det och rusar uppför trapporna mot bibblan. Baronessan gormar något om lera i ansiktet bakom mig.

Inne i biblioteket är det tyst och stilla. Här inne verkar tiden stå stilla. Jag stannar till i ett par sekunder och hämtar andan. Sedan börjar jag leta - vad jag nu letar efter.
Till att börja med går jag längst ett par hyllor och läser på bokryggarna. Jag antar att något i stil med "magiska varelser" är något jag söker efter, men de flesta böcker heter något med "Lisas memoarer" eller "Grundläggande hästskötsel" typ. Inte riktigt vad jag är ute efter, alltså.
Efter att ha sökt i bokhyllorna ett tag smyger jag fram till det runda bordet, trots att jag är ensam, och sätter mig tungt på en stol. Det är nog lika bra att jag cyklar hem igen.
Precis när jag reser mig upp för att gå får jag syn på något. Längst in i hörnet ligger en bok ditslängd, med sidorna i vädret och pärmarna helt uppslagan. Antagligen var det någon som inte tyckte att boken var intressant nog och slängde den ifrån sig.
Jag nästan springer fram till boken och tar försiktigt upp den. Pärmarna är alldeles djupblå med vackra, guldiga detaljer på i olika snirkliga mönster. Jag stryker av dammet med handen.
Bokens titel lyser i guld. Kan det verkligen vara riktigt guld? Men det är inte det som intresserar mig egentligen. Titeln lyder "Legender på Jorvik genom alla tider". Snabbt stoppar jag boken inför jackan och knäpper den.
I samma stund öppnas dörren med ett gnissel och en gammal man stiger in. Hans hud är rynkig och full av födelsemärken. Hans vita skägg är verkligen långt, och på huvudet bär han en gammal sliten keps. Dessutom ser han ut att bära kläder från 1500-talet.
"Har du sett en gammal mörkblå bok här någonstans?", frågar han bryskt när han får syn på mig.
"Ne-ej, inte vad jag vet..", svarar jag tyst. Jag bara vet att boken han menar är den jag precis stoppat innanför tröjan - det är tur att bibliotikarien inte är här.
På något sätt verkar gubben veta att jag döljer något. Hans nötbruna ögon plirar misstänksamt på mig och rynkorna runt ögonen djupnar.
"Jag måste gå nu", hasplar jag ur mig och skyndar ut i det lätta snöfallet.
Usch, vilken obehaglig gubbe. Tänk om han är ute efter hästen? En rysning far genom min kropp. I så fall ska jag till varje pris se till att jag är den som fångar hästen först.